Catharsis

A cloudy mask the overcast sky wears. The creativity is my light in the night. The moon is not there. The beautiful rain is singing outside. The melancholic chimes are in the air. My creativity, my light I live for at night. I put my blood into it, and so my soul. I put myself on fire; I fumigate the demons out of myself. I bail out my mind. Skinning the thoughts, the most naked truth. Possessed by the process. The magical theater of tragedy.When I’m done I will be gone.

Sun and moon, heaven and sea

Sun and moon, heaven and sea yielded me. The birth of the brightest of them all, chaos a storm bridled in the core. I see you rise but you can never fall. You’re of eternal light, every night you’re reborn.

Yearning like the star you are, burning forever, far and far. I starve to nourish the art. I cannot give in, I live for you. I would die for you. The night brought broken stars so bright. I wander in wonder. Closed eyes, open mind. The clouds are my thoughts aching, waking me in the night. You see all when everybody else is blind. So pale, so cold like a watching eye over me in the naked night sky. I give birth to you my star to drain myself, for the God you are, for the eternity.

Självplågaren

Att skapa är som att andas med punkterade lungor, att gå med brutna ben, att skratta och le utan läppar, att se rakt in i solen till dess att ögonen brinner, till dess att man ser bortanför det självklara. Att tänka på det mest intensiva plan, att sväva ovanför sig själv. Men att känna alla känslor på en och samma gång flöda. Det gör ont. Det hela är ett självplågeri, men en renande process som är livsnödvändig för mig. Jag lever för konsten, jag dör för konsten, konsten är mitt kall. Jag är mitt skapande, mitt skapande är jag. När skapandet i mig dör, dör jag. Men att jag dör betyder inte att skapandet dör. Skapandet är ett eget liv, med egna hjärtslag och egen själ som lever beroende på andra människors vilja att bevara dess liv.

Du är du – Genuinitet

Ris eller ros - En sann konstnär skapar i första hand för att få ur sig det tyngande som gömmer sig inombords, inte för lovord som i vissa fall skapandet för med sig. Detta tror jag är ett centralt drag hos en sann konstnär, därmed inte sagt att beröm och framgång är negativt för den som skapar, tvärtom det driver skapandet framåt. Konstruktiv kritik däremot är enligt mig en myt, för en sann konstnär är det som skapas, den produkt, det föremål eller de ord som skrivs laddade med en viss känsla, en del av skaparens kropp eller sinne om du så vill. Denna känsla kan vara av ångest eller tankar som devis/bitvis fördrivs från kroppen och binds i konstverket. Att skapa är alltså ett sätt att bli av med tunga bördor, att lätta sitt hjärta. För att utvecklas i sitt skapande kan man bara arbeta med det som kommer inifrån. Översätta, förkroppsliga, bli ett med känslorna. Ingenting kan vara banalt, konstrat eller klichéartat så länge är äkta och strömmar ut ur sinnet i ett inspirationsögonblick.

Karantän

En tanke slog mig just som jag satt här. Nu när det är varmt och skönt ute så njuter man (Läs jag) inte tillräckligt av det, man tar inte vara på glädjen som så snabbt kan försvinna igen. Man har glömt bort hur kallt och jävligt det var för bara några månader sedan, tidiga mornar i mörker som man ska sätta sig på en cyckel till skolan i minusgrader. Nu klagar man istället över hur mycket man svettas och hur outhärdligt det är i värmen. Men jag föredrar i alla lägen solen framför frosten.

Nu har skolan slutat också, måste tänka på att göra något vettigt utav dagarna nu, inte bara sitta hemma och uggla för de blir ju lätt så när man inte har några direkta plikter. Jag måste ta paus från datorn, börja rita och skriva mer, umgås med mina vänner, bli frisk från förkylningen och börja repa (Bandet har legat nere för länge nu), Börja ta tag i mitt liv helt enkelt. Jag måste träffa lite folk, börjar känna mig helt isolerad från omvärlden pga. den här förkylningen, den största och längsta på länge så nu sitter jag här i någon jäkla karantän.

Den här dikten skrev jag i vintras:

Vintervärld

Ett öga vaknar upp ur vinterdvalan / ser det första ljuset försvinna med den sista svalan / efter vintern kommer våren i hopp om att läka såren / sedan sommaren som en kortvarig vän / mörkret blickar ut / tystnaden tar vid / tiden står stilla / innan frosten / innan den första snön föll / innan vattnet frös i sjön / svarta nakna träd griper efter tillfrusen sky som klor i ett sista försök att fly / mörka minnen återvänder när den första snöstjärnan anländer o klär nakna träd i vitt / vemod rinner i mitt blod / mina sista ord dog på mina läppar / tusen frusna tårar utan tröst / trädens rötter slingrar sig om mina ben / ormar som ådror krälar under mitt skinn / naglar som försöker skrapa sig igenom sten / ett hjärta utav smärta / ett minne utan glädje / natten kysser farväl / övergiven av min själ / fryser jag ihjäl / tusen frusna tårar tar adjö / min enda vän heter tö /

Vad är det för finess med tristess?

Jag är sjuk sedan två dagar tillbaks, känns som om pesten eller fågelsjukan slagit till men det är ju inte möjligt. Det känns som en evighet sedan jag skrev senast, tre dagar kan vara en evighet när man vill att de ska vara ett ögonblick, ett ögonblick som försvinner förbi som en tanke av lycka. Två dagar av svält och orkeslöshet senare sitter jag här nu igen, vad annars, varför inte? Men jag svor på inför mig själv att jag inte skulle sitta så mycket framför den här uppfinningen som skänkt så mycket glädje åt så många själar där ute däribland jag själv. Men nu sitter jag här återigen trots mitt eget lilla förbud.

vad är det för finess med tristess? Den infinner sig jämt när man har all tid i världen och varar lika länge. Inspirationen och orkenfinns inte heller där. Huvudvärken däremot duggar tätt i dagar som dessa.

Den dagen, Den dansen

Dansen gick bra och är nu över. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med dansen. Det har helt klart varit väldigt krävande men det har också varit väldigt roligt. Är det den dagen, den dansen eller är det den dagen, den sorgen?