PERSONAN

Catharsis

2007-11-05T12:23:00.000Z

A cloudy mask the overcast sky wears. The creativity is my light in the night. The moon is not there. The beautiful rain is singing outside. The melancholic chimes are in the air. My creativity, my light I live for at night. I put my blood into it, and so my soul. I put myself on fire; I fumigate the demons out of myself. I bail out my mind. Skinning the thoughts, the most naked truth. Possessed by the process. The magical theater of tragedy.When I’m done I will be gone.

Sun and moon, heaven and sea

2007-11-05T12:14:00.000Z

Sun and moon, heaven and sea yielded me. The birth of the brightest of them all, chaos a storm bridled in the core. I see you rise but you can never fall. You’re of eternal light, every night you’re reborn.

Yearning like the star you are, burning forever, far and far. I starve to nourish the art. I cannot give in, I live for you. I would die for you. The night brought broken stars so bright. I wander in wonder. Closed eyes, open mind. The clouds are my thoughts aching, waking me in the night. You see all when everybody else is blind. So pale, so cold like a watching eye over me in the naked night sky. I give birth to you my star to drain myself, for the God you are, for the eternity.

Självplågaren

2007-11-04T14:48:00.000Z

Att skapa är som att andas med punkterade lungor, att gå med brutna ben, att skratta och le utan läppar, att se rakt in i solen till dess att ögonen brinner, till dess att man ser bortanför det självklara. Att tänka på det mest intensiva plan, att sväva ovanför sig själv. Men att känna alla känslor på en och samma gång flöda. Det gör ont. Det hela är ett självplågeri, men en renande process som är livsnödvändig för mig. Jag lever för konsten, jag dör för konsten, konsten är mitt kall. Jag är mitt skapande, mitt skapande är jag. När skapandet i mig dör, dör jag. Men att jag dör betyder inte att skapandet dör. Skapandet är ett eget liv, med egna hjärtslag och egen själ som lever beroende på andra människors vilja att bevara dess liv.

Du är du – Genuinitet

2007-11-02T23:22:00.000Z

Ris eller ros - En sann konstnär skapar i första hand för att få ur sig det tyngande som gömmer sig inombords, inte för lovord som i vissa fall skapandet för med sig. Detta tror jag är ett centralt drag hos en sann konstnär, därmed inte sagt att beröm och framgång är negativt för den som skapar, tvärtom det driver skapandet framåt. Konstruktiv kritik däremot är enligt mig en myt, för en sann konstnär är det som skapas, den produkt, det föremål eller de ord som skrivs laddade med en viss känsla, en del av skaparens kropp eller sinne om du så vill. Denna känsla kan vara av ångest eller tankar som devis/bitvis fördrivs från kroppen och binds i konstverket. Att skapa är alltså ett sätt att bli av med tunga bördor, att lätta sitt hjärta. För att utvecklas i sitt skapande kan man bara arbeta med det som kommer inifrån. Översätta, förkroppsliga, bli ett med känslorna. Ingenting kan vara banalt, konstrat eller klichéartat så länge är äkta och strömmar ut ur sinnet i ett inspirationsögonblick.

Karantän

2007-06-07T14:03:00.000+01:00

En tanke slog mig just som jag satt här. Nu när det är varmt och skönt ute så njuter man (Läs jag) inte tillräckligt av det, man tar inte vara på glädjen som så snabbt kan försvinna igen. Man har glömt bort hur kallt och jävligt det var för bara några månader sedan, tidiga mornar i mörker som man ska sätta sig på en cyckel till skolan i minusgrader. Nu klagar man istället över hur mycket man svettas och hur outhärdligt det är i värmen. Men jag föredrar i alla lägen solen framför frosten.

Nu har skolan slutat också, måste tänka på att göra något vettigt utav dagarna nu, inte bara sitta hemma och uggla för de blir ju lätt så när man inte har några direkta plikter. Jag måste ta paus från datorn, börja rita och skriva mer, umgås med mina vänner, bli frisk från förkylningen och börja repa (Bandet har legat nere för länge nu), Börja ta tag i mitt liv helt enkelt. Jag måste träffa lite folk, börjar känna mig helt isolerad från omvärlden pga. den här förkylningen, den största och längsta på länge så nu sitter jag här i någon jäkla karantän.

Den här dikten skrev jag i vintras:

Vintervärld

Ett öga vaknar upp ur vinterdvalan / ser det första ljuset försvinna med den sista svalan / efter vintern kommer våren i hopp om att läka såren / sedan sommaren som en kortvarig vän / mörkret blickar ut / tystnaden tar vid / tiden står stilla / innan frosten / innan den första snön föll / innan vattnet frös i sjön / svarta nakna träd griper efter tillfrusen sky som klor i ett sista försök att fly / mörka minnen återvänder när den första snöstjärnan anländer o klär nakna träd i vitt / vemod rinner i mitt blod / mina sista ord dog på mina läppar / tusen frusna tårar utan tröst / trädens rötter slingrar sig om mina ben / ormar som ådror krälar under mitt skinn / naglar som försöker skrapa sig igenom sten / ett hjärta utav smärta / ett minne utan glädje / natten kysser farväl / övergiven av min själ / fryser jag ihjäl / tusen frusna tårar tar adjö / min enda vän heter tö /

Vad är det för finess med tristess?

2007-06-06T11:56:00.000+01:00

Jag är sjuk sedan två dagar tillbaks, känns som om pesten eller fågelsjukan slagit till men det är ju inte möjligt. Det känns som en evighet sedan jag skrev senast, tre dagar kan vara en evighet när man vill att de ska vara ett ögonblick, ett ögonblick som försvinner förbi som en tanke av lycka. Två dagar av svält och orkeslöshet senare sitter jag här nu igen, vad annars, varför inte? Men jag svor på inför mig själv att jag inte skulle sitta så mycket framför den här uppfinningen som skänkt så mycket glädje åt så många själar där ute däribland jag själv. Men nu sitter jag här återigen trots mitt eget lilla förbud.

vad är det för finess med tristess? Den infinner sig jämt när man har all tid i världen och varar lika länge. Inspirationen och orkenfinns inte heller där. Huvudvärken däremot duggar tätt i dagar som dessa.

Den dagen, Den dansen

2007-06-03T22:11:00.000+01:00

Dansen gick bra och är nu över. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med dansen. Det har helt klart varit väldigt krävande men det har också varit väldigt roligt. Är det den dagen, den dansen eller är det den dagen, den sorgen?

Ekorrhjulet

2007-06-03T22:05:00.000+01:00

Detta är min första och sista novell jag skrivit:

Där stod han framför spegeln, hängig och blek i ansiktet, han nästan flöt ihop med den vita väggen bakom honom, det enda som indikerade att det faktiskt stod någon där framför spegeln var blånaderna som snarare gick över i svart under hanns ihopsjunkna ögon. Han stirrade tomt in i spegeln och försökte minnas hur det hade varit när han var liten, det var bara vaga minnen av lycka men han tänkte ändå att det var lättare när man var liten, inga plikter och inga bekymmer men nu var han en stor pojke hade hans mamma sagt och det var dags att ta sitt ansvar i samhället, ut och jobba och dra sitt strå till stacken hette det visst. Men sedan då när han hade dragit sitt strå till stacken vad händer då? Vad blir hans belöning? Vad blir hans lycka i livet? Han tänkte att ingenting tjänade någonting till längre, han kunde lika gärna avsluta alltihop nu, kasta sig framför tåget, det spelade ingen roll, ingen skulle ändå sakna honom. Båda hans föräldrar var döda, han hade ingen flickvän, inga vänner som skulle komma på begravningen. Det skulle bli en sån där begravning som för gamla pensionärer som inga släktingar har kvar. Han stirrade tomt in i spegeln, drömde om att det fanns någonting att finna där innanför, en lycka lika stark som den han upplevt som barn, i alla fall vad han ville erinra sig. Han drömde sig sakta bort till en bättre värld bortom den här världen, bortom det smutsiga glaset och hans trötta anlete och svarta samvete, bortom detta helvete som skapats runt honom som en bur av eld som endast gick att undkomma om man kastade sig in i dess brinnande gap och därmed gav upp, nej han ville fortsätta sträva mot lyckan och ta sig igenom detta helvete. Bortom en värld utan tidiga mornar och sena hemkomster, utan arbete och slit för dålig lön, ohälsan var ett faktum, de fysiska besvären hade uppkommit som en reaktion på de psykiska.Men nu befann han sig i denna fantastiska värld utan plikter, utan besvär. En värld av glädje och kärlek, om den värld han just lämnat var svart och död så var denna världen vit och livs levande som en ny sommardag eller ett friskt vårregn. Solen lyser starkt och sticker i ögonen, ett ljus så starkt att det känns som om det är första gången han använder sina ögon, första gången han ser sanningen, som om det helvete på jorden han upplevt bara varit ett förstadium, ett lojalitetstest innan denna fullständiga lycka som han nu äntligen uppnått. Just som han gick där och njöt, började det ringa i öronen. Plötsligt på ett ögonblick likt en knytnäve rakt mot huvudet kom det, som det tåg han tänkt kasta sig framför. Han var tillbaka i sin gamla värld med plikter och allt därtill. Han slängde en desperat blick på klockan. Han var försenad för första gången i hela sitt liv. Det svartnar för ögonen men han hinner inte stanna upp utan skyndar iväg och förenas med de andra stressade och utbrända individerna i ekorrhjulet.Där stod han framför spegeln, hängig och blek i ansiktet, han nästan flöt ihop med den vita väggen bakom honom, det enda som indikerade att det faktiskt stod någon där framför spegeln var blånaderna som snarare gick över i svart under hanns ihopsjunkna ögon. Han stirrade tomt in i spegeln och försökte minnas hur det hade varit när han var liten, det var bara vaga minnen av lycka men han tänkte ändå att det var lättare när man var liten, inga plikter och inga bekymmer men nu var han en stor pojke hade hans mamma sagt och det var dags att ta sitt ansvar i samhället, ut och jobba och dra sitt strå till stacken hette det visst. Men sedan då när han hade dragit sitt strå till stacken vad händer då? Vad blir hans belöning? Vad blir hans lycka i livet? Han tänkte att ingenting tjänade någonting till längre, han kunde lika gärna avsluta alltihop nu, kasta sig framför tåget, det spelade ingen roll, ingen skulle ändå sakna honom. Båda hans föräldrar var döda, han hade ingen flickvän, inga vänner som skulle komma på begravningen. Det skulle bli en sån där begravning som för gamla pensionärer som inga släktingar har kvar. Han stirrade tomt in i spegeln, drömde om att det fanns någonting att finna där innanför, en lycka lika stark som den han upplevt som barn, i alla fall vad han ville erinra sig. Han drömde sig sakta bort till en bättre värld bortom den här världen, bortom det smutsiga glaset och hans trötta anlete och svarta samvete, bortom detta helvete som skapats runt honom som en bur av eld som endast gick att undkomma om man kastade sig in i dess brinnande gap och därmed gav upp, nej han ville fortsätta sträva mot lyckan och ta sig igenom detta helvete. Bortom en värld utan tidiga mornar och sena hemkomster, utan arbete och slit för dålig lön, ohälsan var ett faktum, de fysiska besvären hade uppkommit som en reaktion på de psykiska.Men nu befann han sig i denna fantastiska värld utan plikter, utan besvär. En värld av glädje och kärlek, om den värld han just lämnat var svart och död så var denna världen vit och livs levande som en ny sommardag eller ett friskt vårregn. Solen lyser starkt och sticker i ögonen, ett ljus så starkt att det känns som om det är första gången han använder sina ögon, första gången han ser sanningen, som om det helvete på jorden han upplevt bara varit ett förstadium, ett lojalitetstest innan denna fullständiga lycka som han nu äntligen uppnått. Just som han gick där och njöt, började det ringa i öronen. Plötsligt på ett ögonblick likt en knytnäve rakt mot huvudet kom det, som det tåg han tänkt kasta sig framför. Han var tillbaka i sin gamla värld med plikter och allt därtill. Han slängde en desperat blick på klockan. Han var försenad för första gången i hela sitt liv. Det svartnar för ögonen men han hinner inte stanna upp utan skyndar iväg och förenas med de andra stressade och utbrända individerna i ekorrhjulet.

Schizofren

2007-06-02T10:15:00.000+01:00

Igår öste regnet ner oavbrutet från en askgrå himmel hela dagen. Idag skiner solen i guld och himlen är blå som havet. Väderguden måste vara schizofren. Idag dansar vi vår sista vals, jag är likgiltig.

Regnet faller fortfarande

2007-06-01T10:22:00.000+01:00

Idag faller regnet fortfarande. Tystnaden av ensammheten är närvarande. Aggressionerna har lagt sig till ro mellan två. Jag kunde inte sova inatt. Sömnlösheten störde min sköna sömn otala gånger. Det är inte långt kvar nu till dansen. Den sista dansen.

Regnet

2007-05-31T21:55:00.000+01:00

Inatt faller regnet återigen. Tystnaden bryts av dropparna som faller mot rutan. Aggressioner haglar mellan två. Jag undrar om jag kommer att kunna sova inatt?

Neurosis - Locust star

2007-05-31T15:23:00.001+01:00

'Locust star' live från albumet 'Throught silver in blood'

Föralltid och aldrig fri

2007-05-30T23:55:00.000+01:00

Nu räknar jag och alla andra ner dagarna till dess att vi lämnar det föralltid, det som har varit obligatoriskt i hela min(vår uppväxt, skolan, källan till kunskap och utveckling. Det är detta som jag ska bygga min framtid på, som är grunden till mitt kommande liv. Nu lämnar jag det äntligen föralltid och är fri som fågeln...tills dess att jag kastas ofrivilligt eller frivilligt in i nästa äventyr. Det här kan sluta hur som helst, när som helst, var som helst. När man står vid vägskälet och det är tid för att välja sitt öde. Ta vara på det du lärt dig för vi har ingen annan än oss själva i slutändan när vi väl står där vid branten och stirrar in i den okända framtiden.

23:11

2007-05-29T22:06:00.000+01:00

I wont give in. I live for you. I would die for you if it could get you back. I am the sun. You are the moon. You are as white as snow and I am as black as night.

Grått

2007-05-28T19:34:00.000+01:00

Idag har dagen gått i grått och i regnets, vindens och kylans färger. Just nu målar jag Edvard Munchs 'Skriet' i acryl, och känner mig precis som figuren på tavlan, som ett levande lik.

Tid

2007-05-28T06:41:00.000+01:00

Tiden är flytande som floden. Tankens tyrrani är tidlös. En sekund. En evighet. Mellan solen. Mellan månen. En dag. En dröm. Ett ögonblick. Dör. Natt. Sömnen i saknad. Sorgen I sinnet. Livet I blodet. Glädjen och viljan I tanken. Borta.

Tankar som värker...

2007-05-27T19:58:00.000+01:00

Tankar som värker i huvudet. Förtvivlan som försöker ta sig ut. Tankar som dansar iväg som jag. Som vågen på vattnet. Vacker som en dag. Jag är ord som inte finns. Jag är tanken som ingen minns. Tvivlan är mitt namn. Vemod är min mor. Nu är jag någonstans där jag aldrig någonsin fanns. Tynar bort.

Dagarna...

2007-05-27T18:02:00.000+01:00

Ångest över att tiden passerar så snabbt. Timmar som minuter. Minuter som sekunder. Dagarna dör en efter en framför mina ögon. Föds ur svart. Blir till djupblått eller askgrått. Dör I dunklet. I skuggan av solen. Allt är svart. Jag målar ett självporträtt I svärta ock smärta. Svartmålar min skugga mot vitt. Vitt som snö.

Sista dansen...

2007-05-27T12:51:00.000+01:00

Idag var den sista tidiga söndagen.

Idag var den sista söndagsångesten.

Idag var den sista satans söndagsdansen till ända.

På lördag sker det, det som vi alla jobbat för i flera månaders oändliga tid, på lördag dansar jag för sista gången i hela mitt liv.

Skriet

2007-05-26T15:21:00.001+01:00

Mörkret blickar ut. Tystnaden tar vid. Tiden står stilla. Vemod rinner i mitt blod. Mina sista ord dog på mina läppar. Trädens rötter slingrar sig om mina ben. Ormar som ådror krälar under mitt skinn. Naglar som försöker skrapa sig igenom sten. Andas misströstan. Jag är ångest förkroppsligad. Förtvivlan och ångest i sin renaste form. Min själ ger ifrån sig ett skri. Jag kände en isande pust av melankoli. En dust mellan min dödslängtan och den döda dyn som är återstoden av min vilja att leva. Mörkret omfamnar mitt inre. Ett hjärta utav smärta. Ett minne utan glädje. Övergiven av min själ. Natten kysser farväl. Jag är ångest förkroppsligad.

Godnatt

2007-05-26T01:06:00.000+01:00

Coma

A world filled with empty hope / laid to rest in a bed of snow / a last caress of the fading light / a last cold kiss goodnight / miss the sun in gold lost for the frost / black as night /

a sad scene / but so beautiful / surrounded by a silence / enfolded in the coldness of her eyes / the queen of snow /

skelletons of the trees / red roses frozen / decayed / tears turn into diamonds / stars fall like snow / stark and cold / black and white /

a winter world black as night / laid to rest in a bed of snow / a last caress of the fading light / by the frost a last cold kiss goodbye / dead silence /

Har du inte hört?

2007-05-22T20:54:00.000+01:00

Jag tycker ofta att man hör 'har du inte sett/hört den filmen/bandet, det är ju en klassiker' eller 'den är så jäkla bra' fast egentligen är det bara ren skit som man ska tycka är bra, fast vad vet jag, smaken är ju som baken som de så fint heter.

Persona

2007-05-20T18:03:00.001+01:00

Complete darkness / the peacefull sound of falling rain outside /

in this starless / sleepless night / I write untill early morning and into late night / I paint with pain / I portray my shadow black on white /

for yesterday I have to wait / for tomorrow I am late / no progress of the process / I'm tongueless in my need to confess / dead tones to sound these words /

I hear footsteps that are gone when I turn my back / and I know I have lost my shadow / my image in the mirrors disappears before my eyes / will my true part ever get back to me / the only thing that ever meant anything to me in my life I have lost / I was found but not alive /

Processen

2007-05-20T15:33:00.000+01:00

Detta är mitt muntliga NP i Svenska C:

Ibland går saker väldigt lätt. Det liksom går av sig självt. Man vet inte vad det beror på. Tiden flyger iväg, man glömmer att äta och vill bara inte sluta. Man blir som uppslukad av det man håller på med. Vad är det jag beskriver? Jag talar om inspiration, källan till skapande!

Vad är inspiration då? Det kan vara flera olika saker. Det kan vara något man upplevt, något omvälvande t.ex. något negativt som man inte vet vad man ska göra med men man måste ändå på nått sätt få utlopp för det t ex genom att skriva av sig de upplevelserna eller tankarna. Inspiration kan också uppstå av en känsla som man vill översätta i ord, eller ett vackert landskap som sammanfattar hur man känner sig just vid den specifika tidpunkten. Det kan alltså vara något man ser, hör, läser eller känner.

Jag själv hämtar inspiration ur saker jag läser i böcker, artiklar, låttexter och sånt men även från film och såklart egna upplevelser som kan vara det värdefullaste i det här sammanhanget. Inspiration finns överallt, det gäller bara att ta vara på den och veta vad man ska göra av den.

Jag tänkte berätta lite om mitt eget skrivande och inspirationen till mina texter. Sedan några år tillbaka spelar jag i ett band som heter Kollapse. Vi är sex killar och jag skriver alla låttexterna både på svenska och engelska. Jag har lyssnat mycket på alternativ och progressiv metal där texterna är ett väldigt viktigt uttrycksmedel. Texterna är ofta mörka och cyniska men egentligen bara sanningen svart på vitt.

För mig är skrivandet en väldigt känslosam process som pågår under en viss tid dvs. när inspirationen infinner sig . Då gäller det att ta vara på den och få ur mig allt som lagrats i sinnet, lite som ”Stream of conscience” ett begrepp som James Joyce myntat.

När jag skriver och målar låter jag ett visst tema eller koncept genomsyra hela mitt skapande. Både det jag skriver och målar hör ihop och kompletterar varandra. Jag brukar säga att jag skriver som jag målar och målar som jag skriver. Jag försöker alltså beskriva en bild eller kanske snarare en fantasi i ord.

Jag skulle vilja beskriva det som ett slags”flow” ett tidlöst tillstånd som är omedvetet medvetet.

Inspiration betyder i mitt fall att jag stänger in mig på mitt rum och knappt går ut ens för att äta. Jag är på mitt rum från början till slut av processen eller tills dess att jag tappar inspirationen. Ofta hinner jag inte klart, jag tappar inspirationen någonstans på vägen och då är det lika bra att bryta upp, göra något annat och vänta på nästa inspirationsvåg.

I nästa steg redigerar jag alla sidor jag skrivit det brukar vara drygt 4 sidor(ibland mycket mer) som jag sen plockar ut vissa saker ur, enstaka meningar, reducerar ner till ca en sida och i slutändan är det mellan 100 - 250 ord som är den slutliga låttexten/dikten.

Nu när inspirationen är här skriver jag, och då skriver jag mycket och länge.

Följande är del i början av slutprocessen då det fortfarande är en del kvar att reducera och redigera:

Epilogue

A new day / a new light dawning / these dreams I had turned to sand / the sleep brought forgotten memories to my mind / the loss in me no one will ever see / the last living part of me / with my ship my heart sinks deeper into the sea / I will never be as free as the bird in the sky before the day I die / still you are the void in my heart no one can fill in but you /

I live for you / I would die for you / if it could get you back / my prayers in desperation resound / misery runs in my blood / for I’m the angst embodied / crawling in the mud of guilt / the black shadow rests over me now / the dying echoes of my heartbeat / the son of sorrow / the aching wish to escape tomorrow / but I know I will stay in this labytinth of love and hell anyway / the pain / the suffering itself / the black clouds descend on me / the wounds on my soul only you can heal / this game of love / loss and shame / I put my blood into it / and so my soul /

the night brought broken stars so bright in your eyes / the sea are singing a sad song / she weep herself to sleep / I am sinking into my sorrows and dreams deep / deep /

sun and moon / heaven and earth / all a part of the universe / the birth of the brightest of them all / in the sky I can see you rise and fall / yearning / like the star you are / burning forever / far and far /

take my hand and dance with me in the moonlight at midnight under silver stars we reunite / we say goodbye in the first sunlight when it strikes our eyes /

alone for so long / you were always strong / no words / her eyes said more than any lips / I drown in the only tear she ever shed / save me / I will save you /

I miss the violent calm in her last kiss when she’s gone / standing in the middle of the storm /

every direction leads to new losses / pain to pain / creations of desperation / darkening visions / silencing words /

the stars are falling dead inside of me / the water lied as a seducing mirror / I saw a memory in her gaze / that took me to another place / when she turned her face away from me / I was brought back out of that memory / for the sky/sea I pray for you to come back to me /

this will be the last light I see alive before I arrive / breathing without lungs / speaking without words / for the first time in my life I felt alive / left by love to be alone / the only reality I ever known / cruel but true / my only goal is to get through /

with only my dreams as company /

the impossible anger strangling the grief until the memory of your loved is just poison in your veins / a thought that cannot be forgotten at any cost / aching inside the mind / my mind was missing and made of tears / all alone but watched by stars / when the black clouds return another tear runs down and leaves a scar / dark clouds cry their eyes out / whilst the dry spots that remain / try to survive the rain /

the last of my hope dangling in the gallows /

we two are like the bird in the sky and the fish in the sea / please save me from sinking again /

I was blind but I saw light in the end / I’m not myself anymore / now I’m weaker than I was before / it feels like I’m caught but I’m free / I cannot get this out of me /

I was not myself before / now I’m not that weak anymore / I see light at the end of the tunnel / now I’ve become an echo trapped between walls /

Hemkomst

2007-05-19T22:51:00.000+01:00

Kom precis hem från Ön. Idag har jag jobbat hårt med att bära, klyva och stapla ved i prydliga små rader. Upptäckte hur jobbigt det känns när man inte har tillgång till dator också. Ja just det han jag åkte med var ju också trevlig, jag försökte förklara vad det är för musikstil jag spelar, det gick sådär som vanligt. jag började ungefär såhär: 'jo men det är typ ofta långa tunga låtar i lågt tempo varvat med lugna psykadeliska partier och så...typ' det har börjat bli som en ramsa det där som man rabblar numera.

nae nu är det läggdags för min del, jag ska upp och dansa imorn kl. 09:00.

Godnatt

Inspiration, Källan till allt skapande

2007-05-19T11:03:00.000+01:00

Snart ska jag åka till Ön (lantstället) väntar på skjuts i detta nu av någon som alldrig kommer, någon som jag inte ens kan minnas att jag träffat(pappas kompis, pappas ide, men nu slipper jag ju ta pendeln i alla fall. Ön - min fristad på somrarna, isolerad från alla måsten och andra ångestbringande saker i den här staden som verkar krympa allt mer för varje andetag jag tar. Men det kommer snart lugna ner sig, det är ju inte långt kvar till studenten nu, fristaden är nära.

Men alltid är det något som tynger en, alltid finns det något som man skjuter på framtiden, som tex. att gå ut idag, vädret är ju inte det bästa: orkanvindar, mörka moln och regn från och till, och detta ska jag ut och jobba i, bära och såga upp träd som den senaste stormen, vad var det nu den hette? inte tyckte skulle stå kvar. Det som föreföll vara en liten skog förut liknar nu snarare något som en pansarvagn dragit över, ser ut som rena kriget.(Undrar varför han inte kommer?)

Det enda som egentligen lyser upp vardagen som det är nu, är nog tanken på att Neurosis kommer till huvudstaden snart (och kommende ledighet), den bittra sanningens fråga är om jag ens kan gå.

Idag helt plötsligt infann sig också inspirationen till att skriva (Dikter mm). Det kommer verkligen i vågor det där och vid helt fel tidpunkter, som nu , och ibland är det helt tomt, ibland överfullt i huvudet av tankar och ångest och annan skit att jag inte vet hur jag ska få utlopp för det, tiden räcker inte till, inte orken heller men behovet måste ändå fyllas annars svämmar det över och dränker en som en liten insekt. Men jag vet inte hur jag ska fördela saker och ting, plugg, plikter, socialliv och inspiration. Nu kom han...måste gå

Cult of luna - Norrlands Guld

2007-05-15T22:29:00.000+01:00

Detta är första delen av vad som ska komma att bli tre postnigar allt som allt. Textanalys av Cult of Luna's 'Somewhere along the highway' (2006) som är en del av mitt projektarbete om Metal: Texter och Uttryck. (2007) Det har varit väldigt roligt och intressant att analysera deras texter då man faktiskt fann ett tema som stämmer överens med vad de beskrivit. Så här beskriver Cult of luna vårt eget Norrlands Guld sin lyrik på 'SATH' med tre ord: ’kärvhet, ensamhet (manlig sådan) och barrskog’. Ja och Cult of luna lyssnar man på 'när man vill vara sig själv för en stund' eller bara få en mycketskön musikupplevelse som får en att varva ner, ja och skön läsning (Del 1/3, de blir lite av en följetong) får ni ju nedan:

Marching To The Heartbeats

The sun, the light in your eyes, trapped me in a cage. When you saw me you saw yourself. We were the ones that marched and fell.

Man ser varandra på ett annat sätt efter att man gått igenom en svår sak tillsammans, likt de tragiska livsöden soldater går igenom i krig, får man ett speciellt band till varandra. titeln anspelar på rädsla, man marscherar till sina hjärtslag, mot sitt öde . Hjärtat slår av flera skäl, ett oundvikligt öde, en protest mot sakernas tillstånd, en känsla av oundviklighet delad med andra i samma situation. Man delar sin identitetslöshet och hjälplöshet.

Finland

These things moved me when I turned my back. Now I return with open hands. I found light that led me to the shrine where children sang and pilgrims mourned. I was lost but not alone. From a distance they come alive. Sleepwalking across the plains. No answers were found here. Seeking shelter in her embrace. Down on sore knees. Erase and begin. Under my eyelids, come forth light.

Texten beskriver hur sinnet öppnas, hur han ser ljuset men inte förstår vad det betyder eller gör med honom, kanske förändrar det honom för alltid. Han beskriver en sorts metafysisk eller religiös upplevelse. Han är ensam men känner ett gudomligt stöd. Men ändå finner han inte svaren, sanningen undflyr honom, det gudomliga gäckar honom återigen. Tillbaka i den fysiska tillfälliga trösten/kärleken som förbyts i ångest efteråt, i förtvivlan ber han om Guds förlåtelse i vanmakt. Reser sig går vidare, hoppet tänds till slut i hans innersta. Faller i vanmakt men reser sig, tvingar sig upp med hoppet att det kanske finns något större bortom horisonten.

(Videon till 'Leave me here' från albumet 'Salvation')

Back To Chapel Town (Video ovan)

Floating over empty streets. Away from pain, away from everything. Pray that we will survive the night. Buildings falling, the soul vaporized. Watching you sleep, but I know that your heart has grown cold. Let me dream if only for tonight, that we leave together in the first morning light. Alone and forgotten. I bow my head in shame. Before you all answers reveal. So I sink my sorrows in the sea.

Texten beskriver en person i kris/ångest. Ensamhet, utsatthet och en förhoppning om att till slut få dela allt med någon. Men slutet tecknar en bild av uppgivenhet, det finns ingen väg tillbaka, det finns inget hopp. Han ser henne sova, hon ser lugn och fridfull ut, men hennes hjärta har blivit kallt och hårt för att stå ut med smärtan och ondskan i världen.
Hon undflyr hans längtan efter bestående kärlek för att slippa bli sårad återigen. Han blir kvar ensam och övergiven. Han inser att det är förlorat, han står ensam kvar med det förlorade hoppet och skammen. Han tar sitt liv.

And With Her Came The Birds

Night falls, silence takes a grip. Guilt I retrieved, a burning will to die. I need this to be over before I am bleeding dry. Somewhere along the highway these tracks must end.
I pass a crowd on my way to the house on the hill. Dead man with pitchfork arms tells me all that he knows. Leave me here for the crows. In the fall she came back, and with her the birds.

Natten är här och tystnaden, ensamheten är ett faktum. Det är på natten han saknar henne och närheten som mest. Skulden/skammen han känner förbyts i en vilja att dö. Ångest men samtidigt en vilja att fortsätta leva. Men då måste saker och ting i hans liv ordna upp sig. Sökandet utan resultat måste sluta. Han känner sig utlämnad åt intet, utan orienteringspunkter i tillvaron och utan närhet eller någon att anförtro sig åt. Han känner sig övergiven. Utanförskap och ensamhet går hand i hand. Allt har ställts på sin spets där inget spelar någon roll längre. Han har väntat länge. Han vill inte leva längre. Allt denna smärta bara för henne, för att han blivit lämnad. I ånger kommer hon tillbaka och tillsammans med henne kommer fåglarna. Men det är redan försent; han är borta. Fåglarna symboliserar friheten, och att fåglarna följer henne betyder att hon är ännu friare än fåglarna. Hon lever sitt liv utan att vara uppbunden till någon.

Thirtyfour

In her eyes he stares at his reflection. A faint dream, that disappeared at dawn. Standing at the shore patiently waiting. But the waves do not return when she is gone. So he followed her footsteps, to the highway that sealed his fate. The wind blew all sand away. Faceless people that walked astray. Behind the dunes false hope awaits the ones that lost what was loved.

Hon är hans dröm och så som drömmen försvinner i gryningen likaså försvinner hon. Men han väntar tålmodigt på att hon ska återvända, men så som vågorna på havet försvinner, utan att återvända, likaså återvänder inte heller hon. Men han följer upp hennes spår till det sista ställe hon lämnade, det sista som finns kvar av henne. Men spår och minnen efter människor bleknar tillslut bort och de blir anonyma. Gräset är alltid grönare på andra sidan och han fortsätter att söka, men det är bara ett falsk hopp och begär som skapats i människans hjärna. Är man människa, är man aldrig nöjd.

Dim

From the skyline dark clouds move in. They shroud me with her cold cover. Eyes like daggers puncture the skin. Isolated in a room with no others. Where do I turn when all hope is lost? Where do I find forgiveness? My search for salvation has begun. To find a place where our hearts beat as one.

Mörka moln drar in over deras relation till varandra. Hennes kalla sida kommer fram, ljuset och värmen i hennes blick har försvunnit, ensam igen. Han har ingen att vända sig till nu när allt hopp är borta, ingenstans att finna förlåtelse. Hans sökande efter välsignelse/förlåtelse har börjat. Hans mål är att finna ett ställe där de, hon och han kan återförenas med varandra I harmoni.

Dark City, Dead Man

When the streetlights fade. Warm rain like judgement descends. Their voice numbs me. Speaking words in a dead tongue. I have walked a road that lead me back to you. From a window our glances met. My true colours I cannot hide. The landscape has changed. You don't recognize me. These pictures slowly fade. Memories wither, they are all gone. Further down the steps get steeper. You haunt me in my dreams.
I let go and fall deeper. This will be the end of me.

Han försöker att glömma henne men alla vägar han väljer leder tillbaka till henne. De möts igen efter en tid, han har inte kommit över henne och kan inte dölja sina sanna känslor för henne. Saker och ting har förändrats sen han försvann, hon har kommit över honom. Allt det förgångna som de hade tillsammans är borta. Han kan inte glömma henne hur mycket han än vill och försöker. När han ger efter för känslorna faller han tillbaka ännu djupare ner i det helvete han känner inför den här situationen. Slutet är här för hans del.

Kommentar till texterna

Cult of Luna beskriver själva sina texter som viktiga. De är mörka och cyniska och föga hoppingivande skildringar av livet. Skivorna är genomgående tematiska. Texterna har gått från ganska stor otydlighet till att bli mera tydliga i sitt budskap. Det ska finnas en röd tråd i deras skivor. De vill förmedla en enhetlig känsla. De vill erbjuda sin publik något större och mer än bara en musikalisk upplevelse. Uttrycket är större än bara musik. Det de vill ha sagt säger de genom musiken, layouten, hemsidan dvs allt. På albumet ”The beyond” är temat inspirerat av George Orwells ”1984”. Namnet på albumet ”Salvation” ska inte tolkas bokstavligt utan i ett vidare sammanhang. Frälsning behöver inte alltid ha med religion att göra. Att söka frigörelse från den situation man befinner sig i kan betraktas som en egen frälsning.
Texterna till albumet ”Somewhere along the highway” är alla skrivna av Johannes Persson och har en tydlig personlig prägel men följesamtidigt ett tydligt sätt trådarna till tidigare album. De tidigare texterna har varit mera storslagna till sin karaktär. Texterna till ”Somewhere along the highway” är mera avskalade och enkla hela skivan är präglad av Johannes Perssons personliga problem. Den har fungerat som en känslomässig personlig ventil. Det som blir alltför personligt för att prata om kan uttryckas i texter. Texterna blir allmängiltiga men döljer samtidigt en djupt personlig historia. De är intressanta eftersom de på ett tydligt sätt följer ett tema nämligen manlig ensamhet, kärvhet, främlingskap i livet och utsatthet. Texterna är genomgående mörka och tecknar bara delvis en strimma av hopp. Sökandet är också ett tydligt tema, sökandet efter kärlek och livets mening. Man kan också skönja ett religiöst sökande. Texterna andas utsatthet och hopplöshet. Vissa av dem pekar på döden som en förlösare.
Titeln ”Somewhere along the highway” anspelar på hur livet ute på turné ger gott om tid att tänka och reflektera under långa resor. Tankarna djupnar och blir påtagliga. Titeln har också en metaforisk betydelse; Man lever aldrig bara för stunden. Man lever för saker som man hoppas ska komma i framtiden. Samtidigt lever man kanske för mycket på sina drömmar de blir då ett hinder att leva i nuet. Då glömmer man bort det som man faktiskt har här och nu.

Neurosis - Från en viskning till en storm

2007-05-12T17:40:00.000+01:00

Omslaget till det nya albumet 'Given to the rising' (2007)

Snart släpps Neurosis nya skiva 'Given to the rising' som är en tillbakagång till den lite tyngre skolan som Neurosis tillhörde alltmer tidigare innan de blev sk. 'lågmälda och högljudda' men nu har återigen den våldsamma viskningen blivit till en skrikande känslostorm. Neurosis har kommit att bli en av mina största inspirationskällor både lyriskt och musikaliskt då de lägger ner sitt blod och sin själ i det de gör och det är mycket beundransvärt tycker jag. Tills dess att 'Given to the rising' släpps får vi nöja oss med den här minidokumentären och ett väldigt intressant reportage från Svt's Musikbyrån (dokumentärerna kommer efter 'The Tide' videon). Och ni som inte upptäckt det fantastiska ljudlandskapet som är Neurosis får nu en chans. Videon till låten 'The Tide' från det lugnare albumet 'A sun that never sets' finns att se nedan.

Omslaget till det förra albumet 'The eye of every storm' (2004)

Jag gillar verkligen layouten på Neurosis skivor, stilrena och enkla samtidigt som de förmedlar rätt känsla. De är helt enkelt så brutalt snygga att jag var tvungen att lägga upp dom. Neurosis är också Sverigeaktuella i och med släppet av 'Given to the rising', kommer de att göra en spelning på Debaser i Stockholm den 29 juni.

Konsten i den moderna tiden

2007-05-11T23:54:00.000+01:00

Detta är mina nationella uppsatser i svenska där årets tema var "Moderna Tider" man skulle skicka ett brev till en tidningsredaktör och bidra med en text och en bild som speglar dagens samhälle, jag valde att skriva om övervakning och växthuseffekten som är ganska aktuella ämnen. Den andra "större" uppsatsen är en artikel som beskriver min syn på Konsten i det moderna samhället.

Dagens samhälle i text och bild

God dag herr redaktör.

Jag har valt att bidra med en text ur ämnet övervakning, som är ett högaktuellt ämne i dagens samhälle, fylld av en form av terrorism som hotar i varje gathörn statlig såväl som individuell. Redan så tidigt som år 1949 målade George Orwell upp en mörk bild av hur 1984 års samhälle skulle kunna se ut i sin roman ”1984”. I detta mardrömlika samhälle är total kontrollering av invånarna ett faktum. Här menas med total kontroll förutom vanligtvis ”hårt” ansedd bevakning som i London idag, t ex tankepolisen där dina tankar kontrolleras, sanningsministeriet och ett språk som blivit reducerat på ord som ”fri” i sin betydelse ”politiskt fri” eller ”intellektuellt fri”. Detta är nog den yttersta av kontroll.

Ingen kunde väl vid den tiden (1950) tro på denna dystopi som många faktiskt lever i idag, se bara på Nordkorea till exempel som lever i ett för omvärlden helt isolerat samhälle. Kanske är ”1984” fortfarande en aningen överdramatiserad bild av samhället även på 2000-talet men vem vet kanske kommer den tekniska utvecklingen och människans girighet bidra till något liknande i framtiden. En del tycker att övervakning kränker integriteten medan andra säger ”varför inte, har man rent mjöl i påsen så behöver man inte oroa sig”. De säger också att övervakningen är för folkets egen säkerhet men hur långt ska egentligen myndigheternas övervakning få gå?

En annan sida av terror finner vi i självaste Moderjords klimat. Den bild som nog sammanfattar vår världs nuvarande tillvaro bäst, är nog 2004 års mardröms skildring ”The Day After Tomorrow” ur filmen med samma namn fotad av Sjöberg. Titeln antyder att vad som helst kan hända i övermorgon utan förvarning. Bilden visar Frihetsgudinnans halvt dränkta kropp vars hand sträcks upp mot himlen som i ett sista desperat försök att bli räddad, men ingen finns till undsättning. En symbol för frihet som i detta fall snarare står för hjälplöshet i vår vackra värld som sakta men säkert vittrar sönder pga. människans slöseri och oansvarighet med jordens resurser. Människan måste bli mer medveten om vilka saker vi står inför i framtiden. Man kan ju undra vilket som är det största hotet; terrorism, klimatförändringar, kanske har vi inte ens blivit varse det största hotet.

Dessa två förslag som jag låtit uttrycka i detta brev är högaktuella nu och saker som bör tas på största allvar. Terrorismen råder överallt i världen och klimatförändringarna är orsakade av hela världens befolkning.

Den större uppsatsen:

Konsten i det moderna samhället

Anledningen till att alla stilar inom modernismen fick sånt genomslag var att den bröt mot gamla traditioner och regler. Idag finns det nästan inga regler kvar att bryta mot, visst finns det extrem konst som upprör väldigt många, men det måste finnas en känsla i det också, det måste vara vackert. Man kan inte bara ställa sig och slänga lite färg på nått eller måla en snopp och sedan kalla det konst, ja eller åtminstone inte innan man gjort sitt namn vida känt.
Konsten spelade större roll förr i tiden då allt revolutionerande hände, idag finns inte dessa stora fantastiska konstnärer, eller gör de det? I vilket fall som helst så måste man först dö innan man kan bli ihågkommen som en av dessa stora konstnärer. Man måste också vara nyskapande och det kan man bara bli om inspirationen kommer till största delen inifrån hjärtat och själen, och det gör den bara man har levt ett miserabelt liv och dött på kuppen, för ingen av dessa stora konstnärer har ju blivit uppmärksammade innan sin alltför tidiga död. Kafka, Munch, Bellman och Karin Boye för att nämna några. Det är nästan bara de som blir kända, kanske därav uttrycket ”att lida för konsten” lidandet är helt enkelt vackert när det inte rör oss själva. Konstnärer är väldigt speciella människor i många fall, de har ett stort behov av att lätta sitt hjärta från ångest och desperation, och detta gör de genom konsten. Man blir alltså inte konstnär med syftet att bli känd då är det större chans att vinna dunderpotten på lotteri.

Inte förens det här seklet har kommit till ända kan vi veta vilka som blev ”de stora konstnärerna” för de blir inte upptäckta fören efter sin död. Väljer man däremot att satsa på filmkonst då har man väl kanske lite större chans att lyckas, och då speciellt om man gör en film om självaste Moder jord där hon fått nog av människans hänsynslösa tortyr mot henne som i denna katastrofskildring ”The Day After Tomorrow”:
I övermorgon, en värld i nöd som inte har långt kvar till sin död. På bilden uppenbarar sig den vackra Frihetsgudinnan men halvt dränkt i ett stormande syndahav, hennes hand sträcker sig upp mot himlens dömande mörker som i ett sista desperat försök att bli räddad från det oundkomliga som vi själva skapat av vår girighet. Bilden är tagen av Sjöberg ur filmen ”The Day After Tomorrow” från 2004 och skildrar världen i övermorgon. En tydlig bild av vad som komma skall om vi inte skärper till oss och tar allas vårt ansvar. Bilden är också en symbol för mäsklighetens hjälplöshet men riktigt så är inte fallet vi kan faktiskt göra något åt det vi själva skapat. Långt ifrån all dagens konst är samhällskritisk men inom filmens värld är det ganska vanligt. Växthuseffekten har blivit en trend precis så som rymdresorna blev på 60-och70och80-talen med bl.a. Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey”, George Lucas ”Star Wars”, båda väldigt populära filmer som beskriver livet och farorna som lurar ute i rymden. Men nu är det 2000-tal och Växthuseffekten som skrämmer folk mest. Ett annat högaktuellt fenomen som skrämmer många är Terrorismen som breder ut sig över världen, och då även också i filmvärlden. I filmen ”V for Vendetta” (2006) av bröderna Larry och Andy Wachowski är framtidens Storbritannien hållet i ett hårt järngrepp av den fascistiska staten.

Huvudpersonen är en ensam motståndare mot staten, förklädd till upprorsmakaren Guy Fawkes som 1605 försökte spränga Brittiska parlamentet men misslyckades. Men nu har denna nya mystiska figur återupptagit kampen där Guy Fawkes slutade. I den här filmen är huvudpersonen som är terrorist enligt korrekta termer den man känner sympati för, han vill ju faktiskt befria folket från deras ofrihet i detta fängelse som Storbritannien blivit, och det gör honom till den goda, en frihetens hjälte. Filmen är nog det största uttrycksmedlet idag, med de effekter man kan åstadkomma med dagens teknik är nästan igenting omöjligt i den filmiska världen. Filmen når ut bäst av alla till olika åldrar och människor i samhället tillskillnad från konsten och litteraturen. Med de lagar om yttrandefrihet och demokrati som finns idag i Sverige är ytterligare en dörr öppen som inte fanns förr i tiden, och detta är väldigt viktigt för att undvika att ett totalitärt samhälle utvecklas som det i ”V For Vendetta”.

Sömnlös natt avslutades med sovmorgon

2007-05-02T16:51:00.000+01:00

lyckades smyga in en sovmorgon idag, det var välbehövligt med tanke på insomnian jag drabbades av igår kväll. Preparerad med koffein var jag redo för svenskaredovisningen av Vilhelm Mobergs bok "Rasken", det tog 5 min och gick helt ok. Sedan var det dags (efter skoltid) för ett muntligt förhör i litteraturvetenskap med den där jävla bävern till litteraturlärare, 40 jävla minuter tog det, men det gick ganska bra. Imorn har jag psykologiprov fick ja precis veta men, men...nae nog om skolan nu, fast jag har ju inget roligare och berätta nu så....

Sömnlös, stjärnlös natt

2007-05-01T23:36:00.000+01:00

Dagen efter valborg och jag har helt och hållet vänt upp och
ner på dygnet. Efter ett misslyckat försök att sova sitter jag
nu här och skriver, hörde nånstans att man ska gå upp ur
sängen och göra något annat tills man blir trött om man inte
kan sova (inte sätta sig vid datorn, men va fan gör man)
Imorgon har jag ett prov och en redovisning om Vilhelm Moberg,
vet i fasen hur det kommer gå om jag inte får somna snart...
avslutar med en dikt här:

Persona

Complete darkness / the peacefull sound of falling rain outside / in this starless / sleepless night I write untill early morning and into late night / I paint with pain / I portray my shadow black on white / for yesterday I have to wait / for tomorrow I am late / no progress of the process / I hear footsteps that are gone when I turn my back / and I know I have lost my shadow / my image in the mirrors disappears before my eyes / will my true part ever get back to me /

godnatt

Omslaget till Demot klar

2007-05-01T21:00:00.000+01:00

Detta är omslag respektive baksida till mitt bands demo,

Kollapse som jag ritat. Om du är intresserad av att lyssna

på låtarna kan du även besöka vår myspace sida:

myspace.com/kollapselkpg

Kommentera gärna.

Det första inlägget i den första bloggen den första maj

2007-05-01T16:17:00.000+01:00

Ok, detta blir alltså mitt första inlägg i min första blogg. Vet inte riktigt vad jag ska skriva så det får bli en av mina dikter:

Lost for the sea

Standing at last by the waterline / alone / staring into the clear sea / like a mirror reflecting the memory of the only one i ever loved lost for the sea / the dream never ends as it seems / the wind rocks the sea to sleep / the dusk like a curtain that covers the scene /the moonlight dances on the waves rolling in with a bitter sigh in the silence / a beautiful romance dying with the night by dawn / son of the sun / the day reborn / the dream never ends as it seems / once again I stand by the waterline in the opening dawn / the last I see of my shadow is like a ship sailing away from me / gone / the only one I ever loved lost for the sea /

kommentera gärna!